1. feb, 2021

Lidandet i pandemin

Redan i mars 2020 började pandemin att kännas i Sverige. Antalet insjuknade ökade snabbt och en stor osäkerhet fanns hos alla människor såsom sjukhus,läkare, vetenskapsmän, FHM, regeringen och andra myndigheter och inte minst skolan och inom äldrevården. Råden och restriktionerna avlöste varandra och forskare, läkare, vetenskapsmän och WHO var definitivt inte överens om mycket. 

Regeringen och FHM sade att de äldre måste skyddas först och att inte heller covid-19 var vanligt hos barn och unga. Vid årets slut så visste hela landet att dessa antaganden var fel, barn och unga spred snabbt viruset genom samhället. Vidare så hade man gjort helt fel antaganden om äldrevården. Att införa besöksförbud vid äldreboendena hjälpte inte då det var de anställda som kom in med smitta och med detta spred sig viruset som en löpeld. Med detta avslöjades att man inte ens aktivt behandlade alla insjuknade och diagnoser och behandlingar gjordes över telefonen i många fall. Vidare behandlades många av de äldre med morfin, vilket för många äldre och sjuka är att gå döden till mötes...

Det kommer med bestämdhet att debatteras under många, många år framöver huruvida regeringen, FHM och andra myndigheter agerade efter det som var bäst för landets boende. Personligen anser jag att regering och FHM inte agerade efter det bästa för befolkningen. Regeringen har haft för stor tilltro till FHM, trots att de flera gånger gjort sig skyldiga till mycket felaktiga antaganden...

Borde vi ha gjort mer? Borde vi haft nationella nedstängningar? Borde skolorna ha stängts ned? Kunde vi ha gjort något för att minska antalet döda? Snart når vi 12 000 döda vilket är en fruktansvärd siffra. Alla dödsoffer lämnar efter sig familjer i stor sorg. Sedan har vi en stor grupp sjuka inom långtids covid. Massor av människors liv har försatts i enormt lidande med denna svåra corona pandemi.